Mina älskade djur som väntar vid regnbågsbron…

Mina älskade djur som väntar vid regnbågsbron…

with Inga kommentarer

Det har varit en tung sommar såhär långt. Först fina Robin som haft upprepade hältor fram och nu även visade på ett bakknä samt ett bråck på en kotsenskida som bedömdes ”inte aktuell att operera”. Frambenshältorna kom till följd av hans spatt och att jag saknade tiden att själv hålla igång honom det sista året. Han hade även EMS och förhöjda prover som visade på PPID (tidigare kallat Cushing), han har aldrig haft fång men så har jag varit noga med rätt grovfoder och aldrig stärkelse samt motion men här kommer problemet om han inte kan jobbas…Och att behandla med cortison är alltid en ökad risk för fång på dessa hästar, särskilt i kombination med gräs. Ja, det finns andra metoder men då det finns fler individer att ta hand om och pengarna ska räcka till alla, ja då får man vackert använda de metoder som försäkringsbolaget ersätter…Beslutet blev att låta honom somna in då han även visade hälta i hagen och inte längre sprang om vår shettis. Så 22 maj fick han somna in med nosen i en hink havre och morot. Min fina vän Sanna var med honom till veterinären.

Vi har gjort så otroligt mycket skoj ihop och han bar mig på terrängträning i Hofors för två år sedan trots att jag var livrädd! Men gränser är till för att flyttas :). Han har även gått några distanstävlingar och gjorde det bra, men han var en hopphäst!! Och han gillade mat!

Top Robin blev 16 år varav de sista 6 åren hos mig.



Rosett 🙂

 

Två veckor efter Robins bortgång så hamnade vår härliga ungkatt Zid under en bil och det fanns inget att göra, han drog sina sista andetag i famnen på en granne. Zid var en överlevare, han var en tuffing och den gosigaste katt vi haft! Alltid skulle han ligga i famnen på kvällen med magen i vädret och bli kliad mellan trampdynorna…väldigt ”kattigt”…not! Han sprang alltid före ner på morgonen för sin mat och sedan skulle han ut. Onsdagen 29 maj såg jag honom utanför ladan men hade bråttom till stallet och släppte därför inte in honom då, det var det sista jag såg av honom i livet…

Zid blev 1 år.

Och så 1 juli, Amuletti…Fina, underbara killen, som vi kämpat ihop dessa lite mer än två år. Jag fick helt börja om med att helt enkelt leda honom i hagen och bygga upp allt därifrån. Han var en liten olyckskorp men så levnadsglad utom de gånger han fick kolik. Han har de senaste åren ätit magsårsmedicin av och till. Han fick en stor förstoppningskolik i oktober 2018, då trodde jag att han skulle dö, han hade så fruktansvärt ont men vi hamnade i Ultuna där det hela släppte. Sedan följde månader med passning, bära ljummet melassvatten, försöka få i salt, köpa blött hösilage på rekommendation av foderforskare tills han i januari blev dålig igen, först en fredag och sedan måndagen därpå. Det visade sig då vara ett antal magsår i nedre delen av magsäcken, tidigare har han haft i övre vilket är vanligare. De nedre är svårare att läka, hög dos omeprazol sedan långtidsbehandling med en högre dos än vad som rekommenderas och sakta blev han bättre. Sedan ska det fasas ut eftersom de oftast mår bättre på gräs och det gick bra. Jag lyckades äntligen börja rida honom i mars i år, vilken häst! Ja, förutom att han vara oerhört stressad kring bett och även bettlöst med tryck på nosen. Jag har haft hjälp och pratat med människor…den stressen satt så djupt och vad som hänt honom i hans tidigare liv vet jag inte men något var det. Han var en otroligt känslig häst och det behövdes inget skarpt någonstans för att få honom att lyssna. Han var som en hund och vi fick en kontakt jag faktiskt aldrig upplevt med ett djur någon gång! Han var även fruktansvärt rädd för trånga utrymmen och för metall som i räcken längs vägar, kanske han någon gång skadat sig i en startbox, jag vet inte. Men lastningen gick till slut så bra att vi kunde åka ensamma <3. Vi fick starta en tävling tillsammans men han åt dåligt och ville varken äta eller dricka hemma, jag försökte med det som fanns till buds. Dock blev han sämre och jag hade i vintras sagt att en kolik till så får han somna in. Varför? Jo, jag vill att mina djur ska må bra även om de bara går i hagen, må bra utan mediciner för resten av sina liv. Och tänk om jag någon gång varit borta (jag har knappt lämnat gården annat än för jobb eftersom jag varit rädd att något skulle hända…) och den/de ansvariga inte hunnit se tecknen och han hade dött av smärta ensam i hagen…det skulle jag inte överleva! Han klev in som en stormvind i mitt hjärta!!

Amuletti blev 10 år, varav de sista två hos mig.

Jag hoppas ni väntar på mig tillsammans med alla de andra <3!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.