Idag var jag och Robin i Svärdsjö för att hoppa 90 cm clear round (CR). Vi kom aldrig runt men jag är nöjd ändå. Kanske har jag ridit för lite/dåligt veckan som var eftersom jag var sjuk, kanske var han trött eftersom det är dags att sätta vinterpäls, kanske är vi inte riktigt redo för detta än trots att 90 cm i Gagnef gick över förväntan, en liten solkatt, en liten vattenpöl, ja det finns mycket som ska klaffa…

Till min hjälp hade jag min tränare och vän Fia samt Erik, min älskade man, som hästskötare. Att få hjälp av sin tränare på plats är verkligen guld värt och det är dessutom hon som hjälpt mig flytta mina gränser och lär mig hur saker och ting fungerar. Jag ska bjuda på några bilder och en filmsnutt men innan dess kommer jag att skriva en liten livshistoria så för er som orkar läsa, ha den i bakhuvudet när ni tittar på bilder och film….

Jag red som liten men vet inte riktigt vad jag lärde mig av det annat än att sitta kvar, tävlade aldrig, var inte skötare eller medryttare. För mig var det närheten till hästarna som var det viktiga, otaliga gånger grät jag i den mjuka pälsen efter en jobbig vecka i skolan med mycket mobbing. Ni förstår; jag var blyg, tystlåten och känslig vilket säkert gjorde mig ett lätt offer. Från åk 2 till åk 7 pågick detta utan att jag berättade för någon. När jag var 14 (1984) så slutade jag rida…men 2005 började jag igen, 21 år senare. Då var jag sjukskriven för utbrändhet, Fia hade jag ganska nyss lärt känna och hon stöttade mig i beslutet. När jag skulle till första lektionen på Sveden så var jag oerhört nervös så jag körde förbi och tänkte åka hem, men vände istället bilen och åkte dit. Det har jag aldrig ångrat!! Jag red andras hästar, mest i skogen men jag fick ju rida! Antagligen bidrog detta till min hyfsat snabba rehabilitering, 1 1/2 år. För sex år sedan, 2009, köpte vi våran gård och den hösten kom mina första hästar till gården. Det var två varmblod, Valle och Crazy. Ärligt talat, jag visste inte mycket om att ha egen häst men jag hade kunniga hästmänniskor runt om kring mig. Crazy var egentligen ingen nybörjarhäst, han var ganska tuff men ändå osäker, visade du rädsla så kunde han bli riktigt otäck men han hade ändå ett hjärta av guld! För att lära mig mer om hästar så var jag tre veckor i Stockholm på en hästhanteringskurs och här lärde jag känna nya människor som jag sedan åkte med till Colorado. I fem veckor 2012 var vi hos John Moore för att lära oss mer.

Crazy hoppade jag några gånger, han galopperade inte men vi hoppade i trav och det gick det med:), hellre än bra kanske;). Tyvärr så fick han sluta sitt liv 13 år gammal p g a sina bakknän, en oerhörd sorg för hela vår familj. Samma år, 2013, köptes Robin; snäll, söt och envis:). Jag var ivrig, ville så gärna rida! Antagligen gick det för fort för våren 2014 konstaterades framhälta som även berodde på hans trånga bakhasor. För exakt ett år sedan fick jag börja sätta igång honom igen, hoppträningarna kom in så smått i december 2014 och februari 2015 hoppade vi en liten pay and jump, 70 cm. Men nu måste jag backa och sammanfatta lite!!

Jag börjar alltså hoppa efter att jag fyllt 40 år och augusti 2014, 44 år gammal alltså;), så rider jag min första clear round i distans, 48 km på Vasaritten med Amorosa, ett arabsto jag lånat. Och tro mig, det var ingen dans på rosor att rida en f d galoppör dessa 48 km!!

Vad jag menar är att först vid 44 så började jag tävla så smått och nu, 45 år, så har jag varit med på hopptävlingar!  I maj satte jag målet att vi skulle hoppa en pay and jump 80 cm nu i höst, men det blev några CR istället:). Hade någon sagt i februari att jag skulle hoppa något så högt som 90 cm innan året var slut skulle jag skrattat och sagt: aldrig i livet (i min värld såg de hindren lika enorma ut som 1.60 hinder)!! Men det har jag gjort och mycket är tack vare min tränare som jag lyssnar mycket på och som gett ris och ros samt många av medlemmarna i föreningen, alltid lika glada. Att det kanske skiljer 25 år mellan dem och mig är det nog ingen som reflekterar över.

Med ovanstående vill jag säga att ingenting är omöjligt när du tror på dig själv och hästar är en underbar hobby som givit mig massor av självkännedom, självkänsla och självförtroende!!

Så nu laddar vi batterierna, vilar lite och så får vi se vad som händer härnäst:).

Bilderna är från framhoppningen och jag valde dem där min känsla är underbar. Den känslan och de sprången var faktiskt dagens bästa!!